Bibliotekarien berättar

Vera Dettman har under många år varit barn-och
ungdomsbibliotekarie på Hornstulls bibliotek. Eller som hon själv
skriver:

En stor del av mitt arbete på biblioteket består
av s.k. “läsfrämjande åtgärder för barn och ungdom”.

Veras erfarenheter och tips kan vara till inspiration och nytta
för skolbiblioteken.

Men ofta står jag inför sura, läsovana
tonåringar. Gymnasister som skickats till bibblan av sin
lärare med uppmaningen att låna och läsa en bok.

Sina erfarenheter har Vera Dettman
sammanfattat fem avsnitt:



Lästips
till läsovillige Patrik

“Guillou och Mankell tar jag först”

Läslust med lättlästa deckare

Böckernas placering

Vad lockar unga läsare?

En del av de böcker Vera rekommenderar är
slutsålda. Men de finns säkert på biblioteket.

Veras väg till Hornstulls bibliotek

Språket, orden, att läsa böcker var
livsviktigt, det förstod jag tidigt. Framförallt var det
pappa som visade det genom att mödosamt men idogt läsa högt för mig
ur svenska barnböcker. Det var i början av femtiotalet. Pappa hade
rest före till Sverige. Han skulle rekognosera, ordna boende och
hjälpligt lära sig språket. Ett drygt halvår senare kom resten av
familjen efter från Tyskland. Vi inkvarterades i något sorts hotell
i centrala Västerås den första tiden. Det bodde just inga andra
barn där, så det blev pappa som på sin knaggliga svenska skulle
förbereda mig på ett liv i ett nytt land, med ett nytt språk. Snart
skulle vi få en nybyggd egen lägenhet. Där skulle det finnas
svenska lekkamrater och så småningom skulle jag börja skolan. Då
gällde det att vara förberedd.



Han läste och läste för mig. Det var ju bra
träning för honom också, eftersom barnböckerna hade ett enklare
språk. Ändå vet jag att vi ibland hade intressanta
gissningstävlingar om vad ett eller annat ord betydde. Jag minns
inte så mycket vad han läste, men jag vet att en och annan Selma
Lagerlöf slank med, när han var spyfärdig på tomtar och troll.
Selma Lagerlöf hade han redan läst på tyska, så hon var lättläst
för honom.



Fem, sex år senare kunde jag på egen cykel ta mig
ner till stan och barnbiblioteket. Som jag älskade det stället! De
snälla tanterna, den speciella lukten, tittskåpet med motiv från
Lille Pers vandring, och framförallt; böckerna. Vilken rikedom! Jag
lånade och läste, cyklade tillbaks och bytte. Lärde mig att klämma
fast boken över cykelstyret och läsa på hemvägen redan. Dessvärre
upptäcktes det av pappa, som röt om det livsfarliga med böcker och
läsning i vissa kombinationer. Trafik till exempel!



Trots att jag beundrade bibliotekarierna, så
drömde jag aldrig om att kunna bli det själv. Det var för en annan
sorts människor. Jag skulle bli hårfrisörska. Det hade jag lovat
mamma, så hon alltid skulle vara fin i håret. Alla mina kompisar
skulle också bli frissor, så det passade bra.



Men hur det var, så svek jag kompisgänget och
hamnade på Bibliotekshögskolan i Borås. Jag försöker erinra mig
något sorts lättläst-perspektiv på undervisningen då i början av
sjuttiotalet. Kanske fanns det, men jag minns inte, skam till
sägandes. Det enda jag överhuvudtaget kan påminna mig i den vägen,
gällde anpassning till vissa handikappgrupper. Då tittade vi bara
på lokalerna. Det skulle finnas breda hiss- och toadörrar för
rullstolarna. Och inga trösklar. Andra trösklar än brädstumpen i
dörröppningen kunde vi inte se.



Uppenbarligen fanns det en medvetenhet om den
stora gruppen läshandikappade redan på den tiden. När jag i slutet
av sjuttiotalet började vikariera runt bland filialerna i
Stockholms stadsbibliotek så hittade man faktiskt de “där andra
böckerna”. I magasin och arbetsrum, eller längst bort i någon
undanskymd vrå efter de “riktiga” böckerna.



Jag kommer ihåg från sjuttio- och åttiotalet, tre
sorts böcker för folk som inte kunde läsa lika bra som du och jag.
Det fanns:

– fula orange plastkartonger med kassettband för de blinda,

– fula böcker i A4-format med stor stil för de halvblinda
och

– fula, oftast tunna lättlästa böcker för de döva, invandrarna och
de förståndshandikappade.

Rätta mig om jag har fel!



Flera år och många bibliotek senare landade jag
på Hornstulls bibliotek på Södermalm i Stockholm. Det var, och är
fortfarande ett så kallat familjebibliotek. Barn- och
vuxenavdelningen ligger intill varandra i en långsmal lokal. Jag
hamnade i barnarbetslaget. Det är vi som är bäst! På vuxensidan
blir de galna på oss för att vi alltid möblerar om, så de inte
hittar. Men behoven ändras och man måste prova än det ena, än det
andra sättet att exponera böckerna på.